Livet i den Gefla staden

jag undrar hur han ser på mig, om han är stolt över mig, eller om han bara tycker att jag är en skitunge som han vill ha så lite som möjligt med att göra. för det mesta jag hör från honom är stora suckar över något jag gör, eller bara dumma kommentarer om att jag gör fel. det känns helt enkelt som om han tycker jag är värdelös och inte gör något rätt.
är jag hemma hör jag klagomål, är jag inte hemma får jag klagomål för att jag aldrig är hemma. men de lär väl fatta att man inte trivs att vara hemma i den där atmosfären? det går ju knappt att andas, de ger en inge andrum.

men jag vet inte vad jag ska göra åt saken heller. det enda möjliga är väl att skaffa körkort och flytta hemifrån. men jag är rädd att han inte skulle komma o hälsa på där lika ofta som han gör hos bror min. min bror verkar ha större plats i hans hjärta. det gör mig inte så mycket, men det är klart att det känns. irriterar mig mest på att mitt liv förstörs av allt skit. och att de inte tänker på det. är det inte sådant föräldrar ska förhindra, att deras barn mår dåligt? äh, skitsamma.
jag mår som jag mår och jag vet inte när jag kommer att få det bättre.. men det är något som jag kommer att få reda på i sinom tid.

ahja, jag får ligga i o skaffa åtminstone körkort, sen får vi se vart allt tar vägen.

hejs.