Livet i den Gefla staden

jag känner ingen glädje till livet längre.
det är så overkligt, för bara några dagar sen satt jag och pratade med morfar om det jävliga vädret ute. och nu är han borta. borta forever och jag orkar inte mer..
han var så fin när han låg där, men det var ändå det värsta jag varit med om i hela mitt liv, den första döda människan jag ser är min egen morfar. fy fan.
det här kom jävligt olägligt. det negativa i mitt liv bara byggs på. det känns inte så jävla stärkande.

jag antar att det bara är att leva vidare och försöka ta dag för dag och se framåt. han har det så jävla mycket bättre nu än vad han hade tiden innan han dog. men att dö före sin 80-års dag borde inte vara möjligt. det är så jävla orättvist.

jag kan bara säga att jag saknar honom som fan och att det kommer ta en evighet innan jag kan förstå att han verkligen är borta, att jag aldrig mer kommer att få träffa honom.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAN :'(
jag orkar inge mer.

att få ett samtal när man jobbar: "nu är morfar död. det hände för 10 minuter sen."
det borde inte få existera.
- tack som fan för att jag jobbade med Sussie. hon gav mig stöd när det hände, och även efteråt.

och tack för att världens bästa pojkvän finns också. utan honom hade jag inte orkat med det hela. han stöttar mig till 100% och det är jag så jäkla tacksam över. jag älskar dig Oskar.

men fan.. tårarna bara rinner, jag orkar inge mer.
får försöka sova..

R.I.P morfar, Anders Larsson <3
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.